Här sitter jag och är allmänt opepp och grinig och då kommer min älskade högra hälft, Hanna  in på msn. Kan man bli gladare?

     Hanna övegav mig den 27 november för att ge sig ut på sitt livs äventyr  i  Australien i åtta långa månader. Och trots att det bara gått två veckor så saknar jag henne! "Hon fattas mig!" Som Mattis säger i Ronja Rövardotter. 

Allt bara kommer som en våg över mig och jag känner mig som en dåligt människa. DÅLIG, dålig, dålig...

Säg att jag får ligga i ditt knä och gråta, och du ska berätta hur fin och värdefull jag är, säg att jag får det?